naturtröst

Nu gäller det att ta in, stanna upp, spara i minnet allt det vackra som naturen förser oss med.Det är nog extra viktigt detta år, när allt kretsar kring oron över framtiden och ensamhet för många av oss.

Tomaterna och växthusodlingen är min glädje och energipåfyllning. Att träffa nära och kära utomhus känns ju bra, men oj vad jag saknar att krama om dem...

Alla underbara vitsippor som omringar min gård just nu är så magiskt vackra att det nästan gör ont i själen...  Vi har så mycket att vara tacksamma för, det gäller "bara" att stanna upp ett slag, och det är inte alltid så enkelt. Genom att lägga mej ner i gräset och ta en bild så ser jag naturen på ett helt annat sätt. Problemet är bara när jag ska upp igen... :)

Allt gott

torpmormor

naturenergi

Vår bästa tid är nu, men detta år känns det inte så där sprudlande underbart med naturens under. Hela tiden finns oron över sjukdom, hosta, nysningar, närhet och avstånd. Råkar en person hosta till så reagerar man omedelbart med både rädsla och ilska. (kanske hen borde stannat hemma...)

Men en härlig skogspromenad efter jobbet, rensar både hjärna och oro. Jag är så glad över att bo på landet och bara ta ett steg ut så är jag i skogen med vitsippor och blåsippor så långt ögat når.

Påskhelgen blev lite ensam, men på påskaftonen träffades vi utomhus och grillade korv, gräddade våfflor och hade lite påsktävlingar i all sin enkelhet. Denna påsk kommer vi nog alltid att minnas som Corona-påsken...

Ha en fin helg vänner!

Kram torpmormor

Påskkänslor

Är påskledig nu och det känns faktiskt ganska bra trots oro över Corona och ledsamhet över att inte få umgås med nära och kära.

Jag hittade två fina gardinlängder i tyget "Kukka" av Marjatta Metsovaara i min loppistyghög och den ena fick bli en påskduk. Det blev riktigt glatt och påskigt i köket.

Thomas tyckte det blev rysligt mysigt med bordsfilt under och allt... riktigt mjukt och skönt...

I växthuset växer det och frodas. Det är underbart att kolla varje kväll om plantorna vuxit några centimeter. :)

Idag skulle min man fylla 64 år... det känns märkligt. Femton månader har gått och jag fattar inte hur jag har överlevt detta. Är förvånad över den styrka en människa innehar. Tänk att livet fortsätter trots att allt vänts upp och ner. Sorgen kommer alltid att finnas, den känns mildare men oj vad den känns.

En stor PÅSK-KRAM till Er alla!

Torpmormor