ett steg i taget

Jag kände mej lite morsk föra veckan. Besökte jobbet tre dagar och hann göra en omskyltning i entrén. Men denna vecka föll jag pladask och har inte alls samma ork. Att handla hem lite mat blir dagen stora projekt. Tänk, det som jag gjorde på hemvägen utan att tänka på tidigare. Men, en liten sväng in till jobbet gjorde jag allt! Duktig Annica! (klapp på axeln) Att socialisera är nog viktigt, annars är det nog lätt att isolera sig helt i hemmets trygga vrår.

Kram från torpmormor

dagarna går

Dagarna går och jag tar tag i praktiska saker, det är massor av pappersarbete förstås. Är man lite av en kontrollperson, så det är nog bra för fortsättningen att bli insatt i allt. Helt plötsligt står jag som ägare av sex fordon och ALLT annat som nu ska flyttas över i mitt namn.

Barnen med familjer kommer på helgerna, vi lagar mat, skrattar, gråter och intalar oss att allt kommer att bli som vanligt. Någon gång. När vet vi inte. Men det kommer.

Hemlagad tortellini går ju inte av för hackor! ;)

Kram Torpmormor

när det värsta händer...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

                                                                                           Alf Henriksson

Att mista en nära anhörig tror man aldrig ska hända, trots att det enda vi verkligen är säkra på här i livet är; att vi alla ska dö en dag.

Men hur kan livet bara fortsätta för oss som är kvar!?

 En 62-årig make, pappa, svärfar och morfar SKA få vara med lite längre. Få se sina barnbarn växa upp, få gå i efterlängtad pension och se sitt Volvo Amazon-projekt rulla ut nylackad i trafiken. Men, så är ju livet. Vi vet ingenting om framtiden, men vi måste tro och leva som om livet vore för evigt.

Vi fortsätter. För hans skull. För vår skull.

Vad annat kan vi göra, trots att sorgen äter oss.

Vi klarar det här, tillsammans är vi starka.

Torpmormor